Presenteras av Nyheter24 i samarbete med

Alla inlägg av

Skrivet av:

Dela på sociala medier

Tillbaka till alla bidrag

Hajduk Split – Roma, 27/11 2003.

Ljudet när 70 000 fötter synkroniserat studsar mot Poljudstadions betongfundament kommer vara fastetsat i mitt minne för evigt. Det organiserade kaoset på läktarna. Vrålen. Känslan av att vara del av något ostoppbart. Men framförallt – den villkorslösa kärleken till staden, klubben och laget. Att matchen slutade 1-1 och Hajduk åkte ur (dåtida) UEFA-cupkvalet gjorde inte så mycket. Där och då blev jag en supporter.

Bara någon vecka innan föreslog farsan att vi skulle åka. Hajduk hade förlorat i Rom med 1-0 och förväntades egentligen inte kunna stå upp mot de italienska dominanterna särskilt bra ens på hemmaplan. Det skulle bli en "häftig upplevelse" och inget annat. Nio år gammal skulle det bli min första "riktiga" match – fotbollsupplevelserna var fram till dess begränsade till Strandvallen och Mjällby AIF. Det låg närmst.

Det kanske mest anmärkningsvärda med resan och allt vad den innebar, är att jag minns den som om den var igår. Hur vi flög till Zagreb och bilade ner till Split på usla vägar. Vilken läsk jag köpte på en bensinmack utanför Sibenik. Hur farsan febrilt letade efter en parkeringsplats i det virrvarr som är Splits centrum. Efter 40 minuter gick vi till slut ur bilen och började promenera mot Poljud. För en nioåring var den en första kontakt med en stad som LEVER för en klubb.

Vissa associerar stormatcher med läktarupplevelser, snygga mål eller häftiga dribblingar. Det som satte permanenta spår i mig var hur det låg ett tryck och en förväntan i luften så fort vi klev ur bilen. På något sätt, fråga mig inte hur, gick det att LUKTA till sig anspänningen. Samma lukt fanns i Malmö inför matcherna mot Salzburg och Celtic, i Stockholm när det är derby, men lukten i Split när en hel stad och en hel armé av supportar ställer sig bakom sitt lag till sista andetaget, är fan ta mig svårslagen. Idag är jag 22 och ryser av välbehag vid minnet – tänk då hur det var för en nioåring som till då tyckte det var spännande att åka till Strandvallen...

Själva matchen minns jag tyvärr inte så mycket av - fascinationen för allt som hände framför, bakom och runtomkring mig var alldeles för stor.

Efter en halvtimmes spel hände dock något. Det började med ett långsamt mullrande, precis som ett åskväder närmar sig. Mullrandet blev ett sus, som blev skrik, innan allt slutligen exploderade i ett crescendo av bengalrök, glädjetårar och sång. Jag minns att jag vände mig mot farsan.

Mitt i allt kaos och alla hoppande fans, stod han helt still. Han log, slöt ögonen och lät en, ynka glädjetår långsamt rinna ned för kinden.

Jag kramade om honom. Vi fortsatte sjunga.

Skrivet av:

Dela på sociala medier

Fler inlägg av josipladan

Kommentera